Det tuffa jobbet – baserat på egna och andras upplevelser
Det jag skriver nedan anser jag vara viktiga punkter att vara medveten om för den person som just lämnat ett jobb eller till och med, aldrig haft ett arbete. För en som nyligen blivit arbetslös handlar det om ett krisförlopp, som för många börjar med en chockfas och som förhoppningsvis slutar med en utvecklingsfas. För en ung jobbsökande som aldrig fått chansen att komma in på arbetsmarknaden tror jag att det handlar om en ständigt närvarande kris i vilken han eller hon känner sig utanför en gemenskap, har ett lågt självförtroende/låg självkänsla och som inte har möjlighet att använda sina talanger, kunskaper och färdigheter.
När jobbet tog slut – de första månaderna
Allt jag hade och tog för givet i det gamla arbetet var en dag borta. Naturligtvis anser jag att lönen var ett stort bortfall, men det finns aspekter som är betydligt värre att brottas med som arbetslös än vad en försämrad ekonomi medför.
Motkrafter
En stor förlust.
När jag gick ut i arbetslöshet för ett antal år sedan var det som om ett stort mörkt moln sänkte sig ner över horisonten. Första dagen var visserligen regntung och grå, men det var inte det som var problemet. Efter uppsägningen gick jag och oroade mig för vad som skulle komma. Visserligen såg jag fram emot att få slippa undan den nedbrytande situationen och gå in i en ny fas av livet, men jag var besviken och förbittrad och det är aldrig bra. Jag hade inte gjort upp med omständigheterna kring varför jobbet blev avslutat för min del. Och det skulle ta lång tid innan jag blev psykiskt beredd att börja på en ny arbetsplats. Min övertygelse är den att det är svårt att gå vidare till ett annat jobb om man är förbittrad och upplever det hela som en stor förlust av identitet mening.
Lön byts ut mot a-kassa – försämrad ekonomi – förlorad egenkontroll
Ganska snart fick jag känna på att vara ekonomiskt omyndig. Jag ville köpa en vara på avbetalning, men säljaren godkände inte detta, eftersom jag inte hade ett jobb och stadig lön. Jag fick skaffa mig en borgenär som tog över köpet. En situation som jag definitivt inte var van vid efter 25 år i arbetslivet. En förskräcklig upplevelse.
Arbetsförmedlingens maktspråk – förlorad egenkontroll
Efter någon vecka började platsanvisningar och kallelser till informationsträffar dimpa ner i brevlådan. ”Om du inte söker anvisat jobb kan din a-kassa dras in”, ”Kontakta oss om du inte kan komma på mötet eller om du vill ändra tid. Om du inte gör det kan din a-kassa dras in”. Måste säga när jag tittar i backspegeln att det blev en obehaglig upplevelse att behöva läsa sådana formuleringar. Spontant blev jag glad för ett jobbtips och att bli kallad till möte, men när jag läste formuleringarna längst nederst på breven tappade jag både inspiration och motivation. Snacka om motkraft!
Arbetsförmedlingens servicenivå – låg framtidstro
Ganska tidigt upptäckte jag att den service AF erbjöd låg på en basal nivå där individen definitivt inte ligger i centrum. Det fanns inga garantier för att jag skulle få möta eller tala med samma handläggare nästa gång jag blev kallad eller själv ville ta kontakt. Det vanliga tycktes vara att ett ständigt byte tyvärr. Kundmottagningen var stor opersonlig, med ett stort rum där många trängdes och satt och väntade på sin tur att träffa en tjänsteman. Informationsträffar hölls i inte helt ändamålsenliga lokaler som ibland låg i källarplan med låst dörr utan någon värd som hälsade välkommen, eller avsaknad av en tydlig hänvisningsskylt. Själva datastödet för att rapportera in sina kompetenser var fyrkantigt och inte alldeles lätt att hitta rätt i med sina yrkeserfarenheter. Efter en snabb analys blev jag övertygad om att ”själv är nog bästa dräng” för att hitta nästa jobb.
Attityder i samhället
Attityderna mot arbetslösa har alltid varit negativa och är en motkraft om man inte ser upp. Som 45-åring fick jag snabbt lära mig att försöka tackla åldersdiskriminering bland företag och myndigheter som jag sökte jobb hos. Trots bra utbildning och lång anställning fick jag inget napp på mina ansökningar. ”Tack för visat intresse, men vi har gått vidare med andra sökande”. När jag ringde upp rekryterare fick jag aldrig svaret att min ålder var fel, utan det var istället att andra kandidater hade en vassare bakgrund för jobbet ifråga. Politiker bryr sig inte riktigt om arbetslösa, har väl aldrig gjort det egentligen. Med de a-kassanivåer man fastställer och med de fattiga arbetsmarknadsprogram man bestämmer kan jag inte tolka på annat sätt än att deras attityder till arbetslösa inte är av det positiva slaget. Alla arbetslösa ska skuffas in i samma fålla, ung som gammal, högutbildad som lågutbildad, tjänstemän som kollektivanställda etc. Som om alla kategorier har samma behov, förväntningar och drivkrafter? Media förstärker bilden när man bara rapporterar om vad politiker beslutar och vad politiker inte gör, när man rapporterar om varsel och nedläggningar, när man sällan tar upp en framgångshistoria för en arbetslös. Släkt och bekanta visar ofta upp dåliga attityder när man talar med en arbetslös eller talar om arbetslöshet. Man frågar sig vad det är för fel på personen som inte har ett jobb och utgår från att hen är lat.
Förlust av gemenskap, mening och sammanhang
Många som går ut i arbetslöshet vittnar om att detta är den tyngsta biten att förlora. Man saknar arbetskompisar, man saknar fika- och matraster, man saknar korridorsnack, man saknar det man jobbar för på arbetsplatsen, man saknar arbetsuppgifterna och man saknar den roll eller funktion man hade i företaget. Jag håller definitivt med om det och det kändes väldigt tomt och tungt att inte längre känna tillhörighet med sin arbetsplats och med sin avdelning och med vad vi jobbade tillsammans .