Här går jag in på hur en längre period utan jobb kan påverka dig som person. En hel del har forskats om hur en längre arbetslöshet påverkar människan, både när det gäller fysisk och psykisk hälsa. Återigen är det självupplevda saker jag skriver om och jag vet att många med mig brukar uppleva ungefär detsamma.
Valde jag rätt utbildning? Valde jag rätt yrke?
Kan det vara så att en anledning till att perioden utan jobb sträcks ut i tiden är att man aldrig haft en klar målbild på vilket yrke man ska satsa på i framtiden. Utbildningsval och yrkesval har kanske kommit till av en slump, eller att andra har påverkat eller bestämt åt en. Det kan vara föräldrar, släktingar eller kompisar som har påverkat mig att välja. Eller har du kanske följt strömmen eller trenden och valt yrke efter det som för stunden varit mest attraktivt. Eller har du kanske valt en bana som ger hög lön? Jag tror att många kommer in på ett spår utan att man gjort en riktig analys eller utan att följa sina värderingar över vad som är viktigt för dem i livet och i arbetslivet. Då finns risk för att man inte riktigt trivs på sitt jobb och inte kommer till sin rätt eller inte kan utnyttja sin potential. Blir man kvar i jobbet av gammal slentrian och inte trivs fullt ut är risken stor att man inte får förlängd anställning/annat jobb hos en arbetsgivare som drar in tjänster. Risken är också stor om du söker ett likartat jobb att du inte blommar ut på en anställningsintervju och blir bortgallrad i den fortsatta rekryteringsprocessen. Du vet ju knappt varför du sökt jobbet ifråga.
Förlorade livsmål – tidigare drömmar slås i sank
Jag anser att ingen människa ska behöva gå utan jobb eller utbildning i mer än 3 månader. Efter några månader blir läget nämligen mer och mer förtvivlat och känslan av att inte duga i arbetsgivares ögon växer sig starkare och starkare. – Hur ska jag förklara i min jobbansökan att jag varit arbetslös så länge?, blir en ständigt aktuell fråga. Ju längre tiden går får man tankar om att de mål och drömmar man har haft i livet inte längre har någon aktualitet. Det känns då meningslöst att fundera på livsdrömmar eftersom ekonomin är på väg att köras i botten. Jag kanske aldrig mer får ett bra jobb så det är lika bra att ge upp drömmar om framtiden.
Bortglömda kunskaper, färdigheter, styrkor
Risken är stor att man glömmer bort av de kunskaper, färdigheter, styrkor man hade i sitt gamla jobb. – Jag kan ingenting längre och jag känner mig värdelös. Man förlorar respekt för sig själv, samtidigt som man vet att attityderna i samhället inte är de bästa gentemot arbetslösa.
Etiketten arbetslös, texten arbetslös på ryggen.
Efter en längre period blir identiteten Arbetslös och inget annat. Man kan lika gärna gå omkring på stan med en matchtröja märkt Arbetslös på ryggen. Man ger sig själv den etiketten. Finns den känslan utstrålar man säkert uppgivenhet, bitterhet och håglöshet. Då kan det vara svårt att gå hem i sociala sammanhang, till exempel i sällskapslivet, i möten med arbetsgivare, i möten med arbetsförmedlare. Det kan också vara svårt att gå in på en anställningsintervju med den känslan i kroppen, som om man är en förlorare redan innan intervjun.
Obalans mellan fritid och jobbsökning, överlevnadsstrategier.
Viktigt är att fylla tomrummet på de långa dagarna när man går utan jobb med meningsfulla aktiviteter. Man kan ju inte söka jobb 8 till 17 varje dag utan pausar. Att ta pausar från jobbsökandet är nödvändigt, annars skulle man inte palla. Det gäller också att ersätta ett jobb med aktiviteter och att vara i sammanhang som kan ersätta sådant man hade i sitt gamla jobb. Men här måste jag komma med ett varningens finger, låt inte hobbys och fritidsaktiviteter ta överhand så att jobbsökningen kommer i andra hand. Jag har träffat på många jobbsökare där deras fritidsaktiviteter och familjeliv har högsta prioritet, medan jobbsökningen kommer längre ner på listan. Då blir det obalans och då kan ett nytt jobb bli ännu mer avlägset.
Låg självkänsla, höga prestationskrav
Så här kan det vara. Man känner sig värdelös, men har ändå höga krav på sig själv att prestera fullgoda ansökningsbrev och vara perfekt på anställningsintervjuer. Risken är då, och vilket ofta händer, att man inte kommer till sin rätt fullt ut. Jag kommer ihåg hur jag skrev mina jobbansökningar och hur jag redigerade och redigerade i texten utan att någonsin bli nöjd. Jag kommer ihåg hur jag förberedde mig inför anställningsintervjuer och hur jag var orolig för att inte prestera på topp. Ambitionsnivån var det inget fel på och jag ville verkligen ha de jobb jag sökte, men prestationskraven var alldeles för höga. Detta ledde i sin tur till skrivkramp och till stela och nervösa framträdanden på anställningsintervjuer. Jag nöjde mig inte med att vara tillräckligt bra.
Uppgivenhet – stångar pannan blodig
Att söka jobb kan vara inspirerande för kropp och själ, särskilt om man hittar intressanta platser hos intressanta arbetsgivare. Att söka jobb kan också vara förödande för självförtroende och för självbild. Man kanske söker flera hundra jobb, kommer på några intervjuer men får negativa besked efter någon vecka. Många jobbansökningar belönas med ett svarsbrev där man tackar för visat intresse och samtidigt förklarar arbetsgivaren att man gått vidare med andra sökanden. Många företag bryr sig inte ens om att vare sig bekräfta att ansökan kommit in eller att tacka för visat intresse. Alla dessa negativa besked tär till slut på psyket att man börjar tagga gnistan och den sista tron man hade på sig själv och sin förmåga kan då gå förlorad. Det ligger då när till hands att ge upp projektet med att hitta ett nytt jobb.
Distansering, rädslor, självbedrägeri
Efter en längre tid utan jobb är det nära till hands att man mer eller mindre ger upp och börjar distansera sig från arbetslivet och med den livsföring som hör till. Man går in i en form av vakuum där arenan blir en plats fylld av avståndstagande och rädslor. Man blir bitter mot arbetsgivare som inte kan komma med positiva besked, man blir bitter mot arbetsförmedling som ger dålig service, man blir bitter på vänner och släkt som ställer obekväma frågor om varför man ännu inte skaffat sig ett jobb. Man blir rädd för att prova nya vägar in till ett jobb; exempelvis lägre kvalificerade jobb, andra yrkesbanor, jobb i andra städer. Man blir rädd för att ringa eller besöka arbetsgivare. Istället skapar man överlevnadsstrategier och planerar in sin vardag utifrån sina fritidsintressen och hobbys för att stå ut och för att få någon mening i tillvaron. Det viktiga blir inte längre att söka jobb eftersom det känns meningslöst och påfrestande för psyket. Det viktiga blir istället att uthärda vardagen och det sker då på jobbsökandets bekostnad. Det blir en form av självbedrägeri för utan tillräckligt många jobbansökningar blir det inget nytt arbete.
Avsaknad av stolthet, respekt – skam, skuld
Det kan vara mycket som är förknippat med att ha ett jobb. Ett jobb kan ge status, respekt, självrespekt, stolthet och en god ekonomi. Är du utan ett arbete kan det bli det motsatta läget. Du har ingen status, ingen respekt, börsen blir tom och du kan
känna en ständigt pågående skam inför andra och kanske till och med undviker sociala sammanhang. Du kan känna en ständigt pågående skuld av att inte ha kämpat tillräckligt, dels med att behålla det gamla jobbet, men också över att du inte lyckas med att hitta ett nytt jobb. Du kan känna dig värdelös.
Förlorad generositet och ödmjukhet
Har man tappat stolthet och självrespekt och saknar framtidstro är risken också stor att man glömt bort att vara generös i möten med släkt, vänner, bekanta och att vara ödmjuk till inför sin egen situation nu och i framtiden. Det kan då vara svårt att göra perspektivbyten och tänka som så – vad kan jag bidra med i olika möten och sammanhang. Då är det alldeles för lätt att tänka – vad kan jag få ut av det här? Exempelvis – min kompis behöver hjälp med flytten. Kan han betala mig så hjälper jag till. Istället kan man ha en dialog med sig själv – nu kan jag hjälpa min kompis med flytten och jag gör det gratis. Det är en god belöning i sig själv, känslan av att hjälpa till och göra något bra för en annan person. Exempelvis när man är på en anställningsintervju så kanske man enbart tänker på lönefrågan och på anställningsförmåner, men man glömmer bort det viktiga att se utifrån företagets synvinkel. Vad kan jag bidra med? Hur är jag svaret på deras önskemål? Det är lätt att förlora ödmjukhet och perspektiv inför sin situation om perioden utan jobb blir lång. Man känner kanske inte in sitt marknadsvärde och fortsätter att söka efter sin ursprungliga kravspecifikation baserad på utbildning och arbetslivserfarenhet. Arbetsgivare lever i sin värld och ser hela tiden till företagets/avdelningens behov och blir inte angelägen att anställa en person med lång lucka i CV:t. Som långtidsarbetslös inser man kanske detta faktum, men man gör inte som man tänker. Stolthet och gammal vana kan sätta stopp för detta.