Webbredaktören har ordet

Otrygg arbetsmarknad – för unga och för äldre

Jag håller med nedanstående debattör. Sedan decennier tillbaka har arbetsmarknaden blivit mer och mer otrygg. Vi har mer och mer gått från trygga tillsvidareanställningar eller längre vikariat på heltid till timanställningar, kortare vikariat, kortare projektanställningar där framförhållningen för anställda kan vara mycket kort. När det gäller serviceyrken inom handel kanske inte utvecklingen varit lika påtaglig, men även för denna bransch gäller liknande förhållanden. Timvikarierande ungdomar får numera i många fall finna sig i att inte veta kvällen innan om man ska upp och jobba dagen efter. Man kan få tröska på så i många år och inte komma upp i tillräckliga inkomster för att exempelvis våga satsa på egen bostad. Istället tvingas man bo kvar hemma hos sina föräldrar.

Arbetsgivarorganisationer, politiker och företag uttalar sig med jämna mellanrum om att Sverige måste ha en flexibel arbetsmarknad. Företagen och dess organisationer är fullt medvetna om att man räknar in behovet av korta anställningar när man diskuterar en flexibel arbetsmarknad, men frågan är om politiker i alla läger är det?

Läs Elina Pahnkes artikel här.

eta kvällen innan om man ska upp och jobba dagen efter.

Önskemål på framtida regelverk och i bemötandet av människor som letar nästa jobb.

Regelverket måste göras enklare och smidigare. Måste verkligen halva arbetsdagen gå åt till byråkratisk rapportering och kontroll? Jag vet hur mycket arbetsförmedlingens och privata aktörers handläggare tvingas avsätta tid och energi på ändlös dokumentering och kontroll. Jag vet att det är en viktig aspekt när det gäller rättssäkerhet för de arbetssökande, men det får inte gå till överdrift och innebära negativ påverkan på servicenivå och kvalitet. Det borde också vara hög tid att börja fundera på att tillsätta ett ombud för arbetssökande som ska tillvarata människornas intressen i byråkratidjungeln och se till att framför allt rättssäkerheten säkerställs.

Hög tid nu år 2019 att myndigförklara jobbsökande människor. Det får inte fortsätta som det gjort sedan
1960-talet, det vill säga att man är osäker på att människor har egen kapacitet och vilja att göra perioden utan jobb så kort som möjligt. Se introduktionen av människor när de söker sig till arbetsförmedlingen, privat eller offentlig, som när ett utbildningsföretag presenterar en fortbildningskurs för tänkbara kunder. Visa respekt, vänlighet och förtroende för människorna och prata möjligheter och undvik negativ förstärkning i form av förtäckta hot i form av borden och måsten.

Byt vokabulär. Undvik titlar som arbetslös eller arbetssökande. Använd istället klient när man pratar till eller om människor som letar nästa jobb. Ordet klient tror jag signalerar ansvar och god service. Ta intryck av hur Trygghetsrådet jobbar!

Omänsklig behandling av samhällsmedborgare.
Det är inte bara arbetsförmedlingen som behöver ändra förhållnings- och arbetssätt till sina klienter. Försäkringskassan är ett dystert exempel på hur en myndighet inte ska fungera i sin “service”. Jag tänker på Försäkringskassan och hur man behandlar sina långtidssjuka klienter. Detta att behandlande läkare på vårdcentraler och att deras diagnoser och intyg inte ska räcka för att ge sjuka och-eller funktionshindrade människor rätten till sjukersättning. Myndighetens egna försäkringsläkare som utan att personligen ha träffat människorna och dessutom ofta sitter på långa avstånd därifrån kan gå emot lokala behandlande kollegor när konstaterar att det kan finnas enkla, alternativa jobb, kanske på 25 procent att söka. Följden blir ofta att klienter som egentligen är för sjuka att ta ett jobb, tvingas in till arbetsförmedlingen och anmäla sig som arbetssökande. Tidningar har skrivit spaltkilometer om detta i mitt tycke stora problem för många människor och du som läser detta kan säkerligen ganska lätt fördjupa dig i ämnet. Till saken hör också att arbetsförmedlare själva känner sig frustrerade i kontakter med den kategorin av jobbsökare.

Det är väl inte mycket att hoppas på i dessa ekonomiska nedskärningstider, att vi ska få till en humanare service till människor som är för sjuka för att ta ett jobb. Vi ska inte glömma bort att detta också är ett sätt för statsmakterna att spara in på utgifterna. Ändå vill jag tro att det inom en snar framtid blir en återgång till att behandla sjuka människor med värdighet. Ytterst är det politikerna som bestämmer regelverket! Men varför reagerar inte fackliga organisationer när medlemmar råkar illa ut i byråkratidjungeln?